tisdag 14 februari 2017

Alla hjärtans dag berättelse

Glad alla hjärtans dag på er!

Aldrig har vi väl behövt så mycket kärlek som just nu. Jag tänker inte bli politisk, men det är lite kallt runt omkring oss, eller hur?
Jag vill gärna dela med mig av en liten berättelse som jag skrev för många år sedan. Handlar den om kärlek? Tja, det är upp till läsaren att bedöma det. Jag blir i alla fall lite varm i hjärtat av den.

Ha en fin dag allihop!


Han glodde häpet på den. Det var sannerligen den fulaste bänk han någonsin hade sett! Ryggstödet i sten var skrovligt och det utmejslade ansiktet som skulle föreställa ett lejon liknade snarare en gnällande tandlös farbror Petter med skoskav. Armstöden var tjocka och klumpiga och liknade inte alls lejontassar. Sitsen var ojämn och hela bänken hade sjunkit ner något i mossan på ena sidan.
Hur i all världen kunde mor och far ha träffats där så pass mycket att det hade blivit en unge av det?
Märkligt.
Johannes drog sina korviga fingrar över sitt något sneda ansikte men släppte taget innan han nådde fram till käkbenets oformliga fördjupning.
Å andra sidan var det inte konstigt att han hade blivit ful när mor och far hade använt en sån hiskligt ful madrass. Det klumpiga underlaget hade såklart gjort att allt hade hamnat snett i mors sköte och så hade det blivit som det blev – en redigt ful pöjk som folk kunde glo efter när han följde mor och far till kyrkan om söndagarna.
Johannes vände sig om och såg bort mot ängen som skymtade bortom dungen. Det var en betydligt vackrare plats. Varför hade mor och far stannat här när det hela kunde ha blivit så mycket bättre? Fast det hade kanske varit bråttom…
Matildas mor och far däremot hade troligen haft en vackert blommande sommaräng som underlag. Det fanns inget snett på den tösen. Nej, hon hade jämvikt både fram och bak. Och åt både höger och vänster också förresten.
Tänk som saker och ting kunde falla sig. Somliga fick sommarängsansikten medan andra fick stenbänksansikten. Och inget kunde man göra åt det. Fast det kändes lite orättvist någonstans i hjärttrakten.
Johannes vände sig än en gång mot bänken.
”Där blev du till, pöjken min.” hade mor sagt med ett leende för en tid sedan. Hon hade sett nöjd ut, så knöligheten och fulheten verkade inte ha bekommit henne det minsta.
Johannes slog ner blicken, vände sig om och började gå därifrån. Det var hög tid att ta itu med djuren på gården. Mat skulle de ha. Det behövde alla levande varelser. Det hade far präntat i honom ända sedan unga barnaår. Själv var Johannes inte ett dugg hungrig och medan han gick undrade han om stenbänksansikten kunde ge buketter av blåklockor till sommarängsansikten eller inte?
När han kom fram till gården hade frågan fortfarande inte fått något svar och snart hade tanken fått stå åt sidan för grisarnas bökande och hönsens pickande.

3 kommentarer:

  1. Visst var det en berättelse om kärlek, fast kanske inte precis den allra vanligaste nu för tiden! Men jag gillade den - och vill gärna NJUTA en fortsättning på den!!
    KRAM
    Susie

    SvaraRadera
  2. Du är en god berättare! Självklart hoppas jag att stenbänksansiktet plockade en stor bukett.
    Kram
    /Anette

    SvaraRadera
  3. Så söt berättelse, hoppas han tog mod till sig och plockade en bukett, och att sommarängsansiktet hade klokhet att se bortom ytan och istället se det vackra inuti stenbänksansiktet...♥

    Ha det gott!
    Kram Gunilla

    SvaraRadera

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag blir superglad! Det är så roligt att läsa vad du tycker och tänker.