lördag 5 april 2014

Reflektion

Backsipporna har slagit ut.
 
Alla har förstått att jag gräver för tillfället. Om familjen behöver mig av någon anledning tittar de först i trädgården. När pappa ringer frågar han: ”är du ute och gräver?” På Bengtssons Marksten har de fattat att jag gräver för sist jag var där behövde jag inte säga att jag skulle ha jord. Grannen har också fattat för de höjer inte på ögonbrynet längre när jag sprätter jord omkring mig.

Grannarna. Stackarna. De flyttade in 2011. Samma år som sommaren regnade bort. Samma år som jag och maken bestämde oss för att bygga växthus. Häpet fick de nyinflyttade grannarna se på medan vi trotsade varenda regndroppe och byggde. Vissa dagar regnade det så mycket att vi svepte in skruvdragaren i plastpåse. Regnet föll in i regnrocksärmarna och bildade små sjöar vid armbågarna. Skärmarna på kepsarna förlorade sin spänst och hängde som vissna purjolökar ner över våra pannor. Men vi byggde. Grannarna stod ute under paraply och tittade på. Ibland tog de hem gäster och då var det fler paraplyer uppfällda på granntomten.

De är vana nu. Grannarna alltså. Igår tittade hon över häcken där jag stod och skyfflade.
”Oj, vad du gräver. Vad hittar du på nu?”
”Tja, kökslådorna ska fyllas med grönsaker. Där borta ska det bli en stor rabatt och här, där jag gräver nu, ska det bli en ruin.”
”En vad?”
”Ruin.”
”En vad?” frågade hon igen.
Då slog det mig att jag är stockholmare från början. Grannen är äkta skåning. Kanske spelade dialekterna ett spratt med oss. Jag förtydligade alltså:
”En ruin. Du vet. Trasigt, gammalt hus.”
”Ah! En ruin!”
Det blev tyst. Ganska länge faktiskt. Jag riktigt såg hur hon letade efter ord. Till sist sa hon:
”Ja, jag ska bara plantera ett par penséer idag jag.”

Antagligen är grannarna övertygade om att jag är galen. Kanske är jag det? Men är inte det världens bästa tillstånd? Att slippa ha distans till saker och ting och istället gå all in i det man håller på med? Jag gillar det i alla fall och medan jag tar mina spadtag så ser jag framför mig hur klätterhortensian täcker ena sidan av min ruin medan hallonbuskarna erbjuder smakrika bär på andra sidan. Jag vet att jag kommer att sitta där och njuta. I alla fall tills jag har hittat på nåt annat projekt…


De första persikoblommorna har öppnat sig.

3 kommentarer:

  1. Underbart inlägg! Oj, vad jag känner igen mig, vi har också mycket förvånade grannar som skakar på huvudet och undrar om vi ändå inte är lite tokiga! Men faktum är att tokigheten verkar smitta av sig med tiden, för jag har märkt att våra grannar också börjar bli likadana, inte riktigt lika tokiga som vi men nästan! Kram Titti

    SvaraRadera
  2. Gillar din stil eller rättare sagt ditt sätt att uttrycka dig! Mina grannar gräver också, fast 'igen'.
    Kram Luna

    SvaraRadera
  3. Haha... ..ja när folk inte hittar orden spontant då kan man ana en del saker :) I lilla byn där jag växte upp och numera har tagit en åker hos föräldrarna i besittning grävs det också rätt flitigt. Men det har flyttat in så mycket nya människor som rider/går förbi och förundrat tittar. Tycker det är skönt med människor som ser möjligheter före problem. Ett billass jord är ton/m3/ett antal skottkärrelass med möjligheter...

    Ha det gott! Kram, Carina

    SvaraRadera

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag blir superglad! Det är så roligt att läsa vad du tycker och tänker.